Lanseringsdax! Då var tiden äntligen inne för att lansera min lilla webbshop som jag jobbat med dag och natt de senaste månaderna. Min alldeles egna lilla baby. Det känns helt galet overkligt. Att jag skulle gå från en corporate-karriär till att bli egenföretagare, och att jag dessutom skulle hamna här. I modebranschen. Snacka om högoddsare, hade inte sett den komma för ett par år sedan ens i mina vildaste fantasier. 

Men det är ju det som är så häftigt. Med livet. Och hur man genom medvetna beslut och starkt självledarskap kan styra om riktningen sådär. För det är ju liksom ingen annan som kommer göra det åt dig. Det känns verkligen som om jag har dragit högsta vinstlotten och helt plötsligt jobbar med något som jag har verklig passion för och samtidigt så totalt oväntat och så långt bort ifrån min tidigare comfort zone man bara kan komma. Personlig utveckling på nivå liknande värsta skybaren.

För att backa bandet lite så är det inte mer än 1,5 år sedan jag sade upp mig från en över 15 år lång corporate-karriär som, enligt egen utsago, var väldigt framgångsrik. Jamen du vet sådär på pappret och CV't ser det verkligen superfint ut och jag har verkligen haft fantastiskt roligt under alla dessa år på olika positioner på olika företag i olika branscher. Jag har fått fina möjligheter och har jobbat på bra bolag både i Sverige och utomlands med mycket resor, globalt affärsansvar och stora team som jag fått bygga upp och utveckla. Det har som sagt varit en fantastisk tid och jag har lärt mig ofantligt mycket och träffat så otroligt många vackra människor under åren som skapat många fina minnen.

Men där för 1,5 år sedan hände något. Kanske jag vaknade upp från en bubbla, ibland kan det nästan kännas så. Jag hade ett fint jobb och det gick bra, riktigt bra. Efter föräldraledighet med vårt andra barn försökte jag springa ikapp ett förlorat år, i tron att det skulle gå. Och det gick faktiskt lysande eftersom mannen var pappaledig och höll ställningarna där hemma. Så jag kunde jobba ännu mer och gick all-in för jobbet. Det gav utdelning och efter ett tag fick jag den där positionen jag jobbat så hårt för och suktat efter så länge, karriärist som jag var. Precis innan semestern fick jag reda på att jag skulle få VP-tjänsten. Vice President. Alltså smaka på den. 

Sommaren kom men istället för att skrika "Yes" och korka upp bubblet och fira järnet hade jag en klump i magen hela den där semestern. Med många tankar som snurrade. Mestadels praktiska tankar som hur det skulle bli med två barn, en man som också jobbade globalt med stort personalansvar, hur skulle vi få ihop logistiken osv. Men det blev också mer och mer tydligt att jag inte var helt övertygad om att det faktiskt var det där jag ville, att axla ett sådant stort ansvar som tjänsten faktiskt innebar i kombination med att vara den där närvarande mamman som jag önskade vara. Samma tankar som så många andra kvinnor brottas med. Jag hade ju verkligen älskat den där sista föräldraledigheten och sörjde när den var över. Jag började känna att jag ville gå ner i tid och arbeta mindre och träffa familjen mer. Vi började föra diskussioner där hemma om vi båda skulle gå ner till 90% eller om jag skulle gå ner till 80% eller 75%. Så en morgon vaknade jag i semesterlägenheten i Marbella och sa till mannen att jag hade bestämt mig. Han undrade nyfiket om det skulle bli 80% eller 75% eller något annat. Varpå jag svarade: - "Jag ska säga upp mig".

"Ok", svarade mannen. Överrumplad, men förstod och supporterade mitt beslut helt och fullt. Och jag vill poängtera att detta inte handlade om någon kvinnofälla eller att vi har ett ojämställt förhållande. Det var helt och hållet mitt beslut och när jag uttalat orden högt för första gången kändes det som en ofantlig lättnad. Jag drömde om att få mer frihet att styra över min egen tid och ville slippa ifrån den där höga corporate-pressen och spendera mer tid med mina barn och min familj. Jag, en superkarriärist, hade helt plötsligt fått en helt ny insikt om vad som var viktigt här i livet. Det är det jag menade med att jag vaknat upp från en bubbla och för första gången vågade vara riktigt sann och ärlig mot mig själv. Att prestation inte definierar vem jag är och att jag ville något annat än det omgivningen förväntar att man "borde" vilja. 

Min arbetsgivare var otroligt schysst och erbjöd mig att stanna kvar i annan tjänst om jag ville, utan resor eller personalansvar och där jag kunde få jobba hur många % jag ville. Jag tackade ödmjukt nej och fick stöttning i mitt beslut. Det är jag evigt tacksam för. Att det blev ett sådant fint avslut ändå. Min sista dag kom och det var nog först när jag gått hem med presenter, blommor och kramar och lyckönskningar som jag förstod vad jag gjort. HJÄLP! Hade jag SAGT UPP MIG? Är jag HELT bakom flötet och vad hade jag i hela friden GJORT???

Den närmaste tiden därefter försökte jag landa i mitt beslut. Spenderade mycket tid med mina barn. Körde yoga varje morgon. Mediterade. Försökte hitta ett inre lugn. Kände att jag hade varit så otroligt stressad på mitt senaste jobb och att all stress behövde komma ut. Fick jobba otroligt mycket med mig själv också. Prestationsryttarinna av högsta klass och med duktig-flicka-syndrom upphöjt till några tusen så blev det en tuff men lärorik resa att ta reda på vem jag var utan titlar, prestation, fint CV och allt det där yttre. Dög jag ändå? En otroligt värdefull period med mycket reflektion och fokus långt in i det inre.

Så småningom landade jag i att jag nog skulle testa att köra igång eget företag. Så fick det bli. Efter en hel del kämpande och stor mental omställning fick jag mitt första uppdrag! Jag började utbilda, föreläsa, fick interimsuppdrag och det kändes som en fantastisk frihet att få jobba för sig själv. Att få styra över sin egen agenda. Jobba när man ville. Hur man ville. Med vad man ville. Att kunna styra hela jäkla skeppet helt och hållet själv. Jag fick också använda min kreativa sida i en helt annan utsträckning och insåg att kreativitet är något jag verkligen gillar. Och när man väl tagit steget till att bli företagare var det som att öppna Pandora's ask och kreativiteten sprudlade. Jag fick massor med energi och så många idéer till hur jag skulle utveckla min konsultverksamhet att jag nästan sprack. Idag kör jag fortfarande en hel del konsultuppdrag och har fått många förfrågningar, vilket är fantastiskt roligt! 

Samtidigt började "been there done that"-känslan komma krypande. Att det var dags för en ny utmaning. Min man och jag hade 1,5 år tidigare blivit delägare i en turkisk sömnadsfabrik som började bli mogen för att ta nästa steg i sin utveckling. Fabriken var verkligen såå nedgången när vi tog över, både rent fysiskt men även hur man hanterat och behandlad de anställda, men det får bli ett annat blogginlägg om det där. Så en dag sa jag "varför säljer vi inte kläder från fabriken på vår skandinaviska marknad och sprider riskerna lite"? Och så kunde jag inte släppa tanken.

Någon gång i höstas bestämde jag mig för att jag skulle börja undersöka möjligheterna. Och insåg ganska snabbt att det där verkade ju superkul. Men ville liksom något mer än att bara sälja kläder. Och sedan jag själv sagt upp mig hade jag träffat så många kvinnor som också skulle vilja förändra sin livssituation på något sätt, men inte vågade. Av olika anledningar. Och det var då idén till mitt varumärke på riktigt föddes. Jag vill inspirera fler kvinnor till att våga, vad det än må handla om, ta stegen som krävs för att nå bättre framgång i sina liv. Och med framgång menar jag då egendefinierad framgång, för att känna genuin och äkta lycka, och inte den yttre polerade framgången som kanske inte är helt äkta alla gånger.

Jag började ta kontakt med människor som hade insyn och erfarenhet i modebranschen för att samla kunskap och möttes av mer eller mindre samma approach från de flesta håll. Att det är en av de allra tuffaste branscherna. Att man måste ha kontakter. Att man måste ha erfarenhet. Att man måste ha kunskap. Att man måste vara en så kallad fashionmänniska. Och så vidare, osv...Som så klart fick mig att börja tvivla rejält på om det där verkligen var något för mig. Men kunde liksom inte släppa tanken. Och insåg att jag måste testa.

Så här är jag alltså nu. Oerfaren och helt ny in i modebranschen. Och kan ingenting om vare sig sälj, marknadsföring, sociala medier, PR eller varumärkesbyggande. Och har aldrig haft någon insyn i e-commerce branschen heller för den delen. Har nog faktiskt aldrig ens handlat kläder till mig själv på nätet. Aldrig. Har ytterst begränsade digitala kunskaper dessutom. Det låter inte så lite crazy, I know. Och jag har ingen aning om hur det här kommer gå. Lanserar dessutom i värsta timingen ever, med Covid-19 härjandes över hela världen. Vi har tyvärr tvingats stänga ner vår fabrik (igår) just pga Covid-19 och det är ytterst ovisst hur framtiden kommer bli. Men jag hade redan satt den här bollen bollen i rullning och har investerat så oerhört mycket både tid och pengar för att få allt på plats så det är liksom inte läge att backa nu. Och hur skulle det se ut, att jag själv inte vågar göra det som mitt eget varumärke står för, att våga New Odd Things. Jag älskar att utvecklas. Och jag älskar att lära mig nya saker. Och har funnit en ny passion i att försöka inspirera andra kvinnor till att också våga gå sina egna vägar. Att slå sig loss från omgivningens krav som kan få oss att inte må så bra som vi faktiskt förtjänar. Att leva det liv vi på riktigt vill leva. Att våga öppna upp och vara helt transparenta och ärliga mot oss själva.

Så tacksam för att du vill vara här och dela detta med mig. Det betyder så enormt mycket. Jag kommer göra mitt bästa i mina stapplande första entreprenörssteg in i denna bransch för att erbjuda tidsenligt och snyggt mode för kvinnor mitt i livet som vill eller vågar sticka ut kombinerat med mycket inspiration, pepp och stöttning i att ta det där steget du kanske börjat drömma om. Att kombinera modeinspiration med annan slags inspiration för att få fler kvinnor att våga följa sina drömmar. Och kom ihåg att många av hindren sitter hos oss själva, i våra egna huvuden. Känns lite fel att säga det just i dessa oroliga tider, men det är trots allt vi själva som väljer hur vi tacklar yttre omständigheter. Hur jobbigt det än kan låta. Och det finns alltid nya vägar och nya möjligheter framåt, det gäller bara att se dem, ta tillvara på dem och våga realisera dem. 

Så följ din dröm, våga New Odd Things! 

Stor puss och kram