Idag tänkte jag dela med mig av mina tankar i egenskap av entreprenör. Ja jag kallar mig det vid det här laget när jag får frågan om vad jag jobbar med. "Jag är entreprenör" säger jag då och sträcker lite extra stolt på mig. Men så har det inte alltid varit.

Jag blev vän med min prestationsprinsessa för inte så jättelängesedan, snart 3 år sedan ungefär i samma veva som jag kom på att jag skulle säga upp mig från corporate-livet. Då hade hela mitt yrkesliv balanserat på den där prestationsprinsessan som faktiskt tagit mig väldigt långt. Men en dag insåg jag att jag hade tröttnat på att hela tiden prestera för att duga, att det fanns något viktigare och att jag som person inte definieras av vad jag presterar, att jag duger som jag är genom att bara vara jag liksom. Det ligger verkligen så mycket sanning i uttrycket "Att vara lyckad behöver inte betyda att man är lycklig". 

Men så farligt var det inte, jag var riktigt lycklig tills jag insåg att min situation förändrats och att min lycka framåt låg i något annat än vad som varit. Därför tog jag steget till uppsägning och start av egna företag. Till en början tyckte jag det var lite småjobbigt att inte ha någon fin corporate-titel att framhäva när jag fick frågan om vad jag hade för sysselsättning. Löjligt jag vet, men så var det. Som tur är tycker jag inte så längre utan titulerar mig numera som entreprenör med stolthet.

Men är det bättre då, är gräset grönare på andra sidan?

Ja hur är det egentligen? Något jag tagit mig tid att fundera över senaste veckorna. Och gudarna ska veta att det inte är en dans på rosor, det där entreprenörslivet. Så att säga att gräset är grönare på andra sidan skulle jag påstå är grovt felaktigt, i alla fall för egen del. Jag kan ibland tycka att livet som entreprenör romantiseras på sociala medier och det är så mycket mer blod, svett och tårar som ligger bakom varje enskild story som sällan framgår. 

Ta min egna resa med New Odd Things till exempel. Jag vet inte hur många gånger jag legat med ansiktet nedtryckt i kudden med tårarna sprutandes och frågat mig själv varför i hela friden jag skulle ge mig in på den här resan, varför jag inte nöjde mig med att driva konsultbolag och varför allt måste vara så förbannat svårt. Hur många nätter jag legat vaken och grubblat över hur jag ska få tillräckligt med pengar i kassan tillräckligt snabbt för att lösa det ekonomiska, hur många gånger jag svurit över att systemen krånglar, omöjlig byråkrati och hur många timmar jag inte lagt på att jobba med något som inte bär frukt som jag hoppats.

Fast när jag funderar över det här och får lite perspektiv på saker och ting är det ändå detta som triggar mig. Det låter kanske lite småsjukt men det är en del av själva den här grejen som är så härlig ändå. Att få vända ut och in på sig själv för att ta sig igenom svårigheter, att få klura ut nya lösningar och vägar framåt när de planerade vägarna grusas igen, att våga satsa för att hålla andan och se hur utkomsten blir med skräckblandad förtjusning, att få njuta av framgångsrika ögonblick likväl som resa sig över smått katastrofala missberäkningar. 

Ja det triggar mig. Det är det jag går igång på. Det är det som gör hela den här resan så fantastiskt rolig och utvecklande. Ja du hör ju själv, det låter lite småsjukt det vet jag. Så att påstå att gräset är grönare på den här sidan skulle jag aldrig göra. För det beror helt på hur man är funtad. Självklart njuter jag av att kunna styra över min egen tid och min egen agenda, att få bestämma själv och att få bygga något jag vill forma som jag vill. Men det innebär också en ständig press, svårt att släppa jobbet och verkligen vara ledig, en popcorn-hjärna som utan förvarning kan gå igång när helst den vill på dygnet, enormt många jobbtimmar, ekonomisk oro, ensamt arbete och det krävs en enorm drivkraft för att få saker och ting att hända. Inget händer ju om du inte tar tag i det och gör det själv. Och vissa dagar orkar man bara inte, det går inte att driva 365 dagar om året. 

Jag har startat upp New Odd Things mitt under den största ekonomiska krisen sedan andra världskriget. Om en månad fyller New Odd Things 1 år. Jag har klarat mig såhär långt och har gett mig tusan på att det här ska gå. Jag har fått frågan om jag blivit rik på New Odd Things. Jag har lite kaxigt svarat "Nej inte än, men fråga mig igen om ett par år". Såhär långt har den här resan inneburit betydligt mer utgifter än inkomster så att påstå att jag blivit rik skulle vara ren osanning. Men när jag får reflektera en stund inser jag att det där inte är riktigt sant. Jag jobbar lustfyllt med det jag har passion för, jag träffar så många fantastiska människor i olika sammanhang, jag får bygga något nytt och forma det precis som jag vill från grunden, jag jobbar när och hur jag vill och testar mig fram. Jag saknar inte corporate-livet det minsta och tar tillbaka det jag påstod innan. Svaret på frågan är så klart relaterad till hur du definierar rikedom, som ju kan vara så ofantligt mycket mer än ekonomisk rikedom.

Så mitt svar får omformuleras: 

Jag är mångmiljardär på livsrikedom!

En rikedom som icke ska underskattas i ett samhälle där det i mångt och mycket endast verkar vara ekonomisk eller materialistisk rikedom som räknas.

(P.S. Jag vill inte avskräcka någon här med mitt inlägg. Går du i starta eget tankar så tycker jag absolut att du ska göra det! Bara kör!. Men jag vill också att du ska vara beredd på att det krävs hårt arbete för att lyckas. Och min rekommendation är att bolla och höra dig för angående råd och tips med någon som gjort resan förr. Istället för att fråga din bästa kompis om vad hen tycker, rådfråga någon som har kompetensen, kunskapen och förståelsen att guida dig rätt och även säga det där man kanske inte alltid vill höra! Att driva eget ska så klart vara kul, men det ska också vara lönsamt och ekonomiskt hållbart så att fråga om råd och hjälp är aldrig fel. D.S.)