Vi är så otroligt glada och stolta över att få presentera Elina som är först ut bland alla våra powerporträtt. Vi kommer här porträttera kvinnliga förebilder som vi tror kan inspirera fler kvinnor till att våga gå sin egen väg och följa sina drömmar. Och just det är Elina ett praktexempel på! Ta del av Elinas inspirerande story där hon delar med sig av hur livet som ensamstående mamma kombinerat med höga ambitioner och karriärslivet ser ut. 

Power porträtt: Elina Nilsson

När Elina Nilsson säger att hon endast är 23 år gammal är det svårt att tro henne. Absolut inte på grund av det yttre, utan på grund av den klokhet, insiktsfullhet, medvetenhet och mogenhet hon utstrålar. Elina är en extremt målmedveten och ambitiös kvinna med mycket livserfarenheter och många kloka insikter trots sin ringa ålder. Elina blev ensamstående mamma när hon var 21 år gammal och delar frikostigt med sig av sina erfarenheter och insikter kring livet som ensamstående förälder och hur det inte hindrar henne från att gå sin egen väg och leva efter sina drömmar i karriären såväl som i det privata. Vi träffar Elina över en god café latte på Beyond Us i centrala Malmö en gråmulen tisdag i februari där vi får ta del av hennes story.

Vi har fått kontakt med Elina tack vare hennes Instagramkonto @drivnakvinnorsnätverkande som bara drygt 6 månader efter starten hade nått över 1 000 följare och i skrivande stund följs av över 1 400 följare. Kontot är fyllt med inspiration, pepp, hyllande och lyftande av andra kvinnor och vi blev nyfikna på vem kvinnan bakom all den där generositeten på Instagram-kontot var. 

Elina är uppvuxen på Österlen i ett ganska vanligt villakvarter och kommer från en typisk kärnfamilj som hon själv uttrycker det. Familjen har alltid speglat en viktig roll i Elinas liv och hon står väldigt nära sina båda föräldrar och har en tajt relation med sin fyra år yngre lillasyster även om de är väldigt olika. Elina beskriver sig själv som den typiska storasystern som alltid gillat struktur, att hålla koll och ordning och reda och har alltid haft tydligt uppsatta mål och visioner framåt. Familjen präglas av stark entreprenörsanda flera generationer bakåt och Elina minns hur hon satt i sin mors butik och gjorde matteläxan när hon var liten. Entreprenörskapet och drivkrafter kopplat till företagande ligger naturligt i blodet och hon drev UF-företag redan under sin gymnasietid.

Under uppväxten drömde Elina om att bli affärsjurist och att skapa sig en stark corporate-karriär och målmedvetenheten och de höga ambitionerna har hon haft med sig sedan unga år och hon definierar sig själv som klassens plugghäst under sin skoltid. Just resultat och prestation har alltid varit en stark drivkraft där hon också fått kämpa hårt för att uppnå sina höga mål då hon inte alltid haft helt lätt för alla ämnen eller utmaningar längs vägen. Elinas höga prestationsmål har ibland gestaltat sig i att hon tenderar gräma ner sig och blir oerhört frustrerad om hon ska göra något som är utanför hennes comfort zone och det kan då låsa sig totalt totalt för henne. 

”Det går inte” är första reaktionen vid sådana situationer och detta har lett till att Elina ibland undviker situationer där hon inte känner sig helt trygg eller bekväm med att hon kommer att kunna prestera väl. Efter grundskolan där hon gick ut med höga betyg blev frihet en av hennes största drivkrafter och drömmen om att arbeta som affärsjurist levde vidare. Elina började studera företagande och ekonomi vid universitet i England med intensiva studier som följd i jakten på att nå sina mål. 

"Det går inte", är första reaktionen för Elina när hon ställs inför främmande situationer långt utanför sin comfort zone.

När Elina kommit en bit in i utbildningen i England och upptäckte att hon var gravid i sjätte månaden vändes hela hennes liv upp och ner och världen raserades. Detta fanns ju inte alls med i planen. Fanns inte alls med i strukturen. Verkligen så långt utanför comfort zonen man kan komma. 

Elina förlorade kontrollen totalt, såg sina drömmar raseras och såg sig själv jobba halvtid och inte kunna leva det liv hon kämpat så hårt för att kunna uppfylla. Samtidigt sade hennes mamma, som sett sin dotter med sina skyhöga ambitioner kämpa så hårt att hon kanske glömt bort att leva emellanåt, att barnet kanske nog faktiskt var det bästa som hänt henne, och att allting löser sig. Och efter en turbulent tid tvingade sig Elina att acceptera läget och ta det stegvis därifrån. Och ett jävlaranamma trädde fram som mot alla odds skulle undanröja hindren och leda till något riktigt bra i slutändan.

Elina beslutade sig för att hon skulle fullfölja sina studier och ta sin examen för att dels kunna betala sina utlands-studier och få fortsatt CSN-stöd men också för att hon verkligen ville ha den där examen. Trots universitetets starka avrådan och utan något som helst stöd eller support från skolan som inte ville godkänna distans-studier. 

När Elina hade fått sin son Levi, som i skrivande stund snart fyller 3 år, visualiserade hon sina målbilder och såg framför sig hur hon gick igenom katedralen i sin examensmössa för att ta emot sitt diplom. Och i visionen ingick Levi som var på plats i kyrkan bärandes världens finaste kostym när han såg sin mamma ta emot sitt diplom. Hon ville helt enkelt ge en stor käftsmäll till alla de som inte trodde på henne och sa att det inte skulle gå. 

Målmedveten som hon är flyttade Elina temporärt hem till sina föräldrar som gav sitt fulla stöd i att supporta och ta hand om Levi när så behövdes, bodde hos kompisar när hon skrev sina tentor på plats i England och fullföljde sin utbildning. Mot alla odds. Och hon fick gå genom katedralen i sin examensmössa för att ta emot sitt diplom, 3 dagar efter Levis 1-årsdag. Levi var på plats i kyrkan för att fira sin mamma, iförd kostym och fluga i samma blå färg som hans ögon. De som inte trott att det skulle gå fick sig en stor käftsmäll. ”Och det kändes så jävla gött”, säger Elina med ett stort leende. 

Idag bor Elina själv med Levi i en lägenhet i Staffanstorp i Skåne och jobbar heltid på familjeföretaget NoroGard AB som säljer och tillverkar maskiner till den globala lantbruksbranschen. Levi har precis skolats in på ny förskola och trivs väldigt bra, vilket är tur då han har långa dagar där. Elina har fått en nystart och har fått energi till att ta tag i allt det där som kanske halkat efter de senaste åren. Som att fokusera på Levi, hitta tillbaka till sig själv, satsa på karriären kombinerat med småbarnsliv och att bygga upp sig själv och utveckla nya drömmar och nya mål att sträva mot i framtiden.

Hur lyckades du resa dig ur den där situationen och känslan när allt raserats till att ta dig vidare på ett sådant starkt sätt som du gjorde? 

Det första året efter att jag fått reda på att jag väntade Levi och när jag väl fått honom handlade bara om ren överlevnad. Att försöka undvika att hamna i en förlossningsdepression och att ta en dag i taget, ett steg i sänder. Det hände mycket där under en kort period och båda mina morföräldrar gick bort i samma veva. Det hade aldrig gått utan mina föräldrars stöd men tanken att få bevisa att det skulle gå för de som tvivlade drev mig framåt. Jag skulle bara ta den där examen och beviset på att det visst gick gav mig blodad tand även efter att jag fått mitt examensbevis.

Andra året, 2019, handlade mer om att resa mig upp, börja blicka framåt, slicka mina sår, att försöka landa i situationen, hitta någon form av balans och att ta mig ur mitt ”survival mode”. Det handlade mycket om att hitta en ny struktur, var jag ville bo och att ge Levi den uppväxt han förtjänar. Just nu har jag mycket fokus på mig själv och att bygga upp mig själv igen. Jag har spenderat så mycket tid på att försöka motbevisa andra och även mig själv vilket varit ganska tröttande så nu är det dags att börja bygga upp mig själv igen, genuint från grunden. Vem är jag och vad vill jag utifrån de nya förutsättningarna jag fått. 

Vilka är dina största utmaningar som ensamstående mamma i vardagen och hur hanterar du dem?

Det som skaver allra mest hos mig, som jag tror alla arbetande mammor möter oavsett om man är ensamstående eller ej, är att jag vill göra karriär och jobba mycket med det jag tycker är kul samtidigt som jag vill vara en bra och närvarande mamma. Som ensamstående kanske jag behöver kompromissa mer med mig själv lite oftare jämfört med andra där det finns två som delar på föräldraskapet. Det är absolut inte så att Levi på något sätt hindrar mig, men jag väljer att prioritera bort en del saker. 

Jag måste vara strukturerad och planera väl för att få ut effektiva dagar, något som passar mig då jag ju gillar struktur och effektivitet. Eftersom jag arbetar i ett familjeföretag känner jag ändå att jag kan ha en viss frihet. Så på karriärsfronten kan jag, med visst kompromissande med mig själv, fortfarande skapa det karriärs-jag som jag så länge drömt om. 

Familjelivet är svårare. Jag hade ju en bild av hur familjelivet skulle se ut då jag själv kommer från en typiskt kärnfamilj, och det blev inte riktigt blev som jag tänkt mig.  Jag har definitivt blivit bättre på att acceptera föräldraskapet och min familjesituation senaste året och har förlikat mig med både mitt och Levis öde. Jag tänker och reflekterar mycket och jämför mig inte så mycket med andra utan inspireras hellre där jag kan. Det har hjälpt mig mycket, att hitta inspiration och hitta nya vägar som kan ta mig framåt.

Hur ser du ditt liv ut jämfört med hur se dina vänners liv ser ut och hur har dina vänner reagerat på dina livshändelser?

Jag har alltid varit väldigt driven och vetat vad jag velat, sedan tidig ålder. När mina kompisar varit ute på nattklubbar och festat har jag jobbat. När mina kompisar pratade om backpacking fick jag rysningar, snacka om att gå utanför sin comfort zone och behöva dela hostel med folk som man inte känner och att inte kunna låsa om sig! 

Jag försöker att inte påverkas för mycket av andra utan väljer snarare att inspireras av personer jag ser som förebilder. Isabella Löwengrip är exempelvis en väldigt stor inspirationskälla för mig. Visst har det funnits stunder och situationer då jag känt att jag behövt distansera mig till en del av mina vänner som varit ute och festat och så har jag suttit med behov av att prata blöjor eller karriär. Jag har helt enkelt fått anpassa mina samtalsämnen och relationer till olika vänner på olika sätt. 

På senare år har det dock planat ut och många av mina vänner börjar veta mer vad de vill i framtiden och jag kan enklare relatera till fler beståndsdelar i vår vänskap nu än tidigare. Förr var gapet mycket större. Jag har också lärt mig längs vägen vilka som är genuina vänner, och vilka som är mer ytliga. Numera får jag även stort utbyte av mina karriärs-intressen via @drivnakvinnorsnätverkande samtidigt som mina vänner ger mig ett annat slags utbyte. 

Hur kom det sig att du startade @drivnakvinnorsnätverkande och var kommer generositeten och viljan att vilja lyfta andra kvinnor ifrån?

Spontant tror jag det ligger i att jag själv känt att jag inte haft någon som peppat mig när jag velat ha pepp och stöd som jag ibland behövt. Till exempel när jag hade tankar och funderingar kring hur jag skulle kunna lyckas med mina höga målsättningar och hur jag skulle kunna bli framgångsrik har jag inte haft något riktigt bra bollblank. Utöver min mamma förstås, mamma är en av mina allra största förebilder och en stor inspirationskälla. 

Men jag tycker generellt att vi kvinnor är dåliga på att lyfta varandra och att vi missunnar varandra framgång. Vi kvinnor är däremot fantastiskt bra på att skapa jante oss själva emellan och jag tror någonstans det bottnar i djupt rotade normer i samhället kopplat mot någon form av egen osäkerhet i den personliga självkänslan, jag vet inte riktigt. Jag själv har alltid uppmuntrats av mina föräldrar att stå upp för mig själv och tycker att rätt ska vara rätt och ville på något vis skapa en plattform där vi tillsammans kan lyfta varandra. 

Någon mer formaliserad tanke fanns det faktiskt inte bakom kontot från början mer än att själv inspireras och att skapa en plattform för drivna kvinnor att utvecklas tillsammans. Jag är överväldigad över den fina respons kontot har fått och har själv hittat många nya förebilder och inspirationskällor bland alla dessa fantastiska kvinnor som följer kontot idag. Vi får se hur kontot kommer utvecklas i framtiden, det vore kul att utveckla kontot till en plattform där kvinnors entreprenörskap och karriärsresor verkligen får lysa. Men jag tar det som det kommer.

Du utstrålar mycket styrka och din story vittnar om att du också besitter en stark sådan. Har du några tankar kring högprestation och duktig-flicka syndrom kopplat till att våga visa dig sårbar och att själv våga be om hjälp?

Jag är definitivt en känslomänniska som lätt kan bli ledsen som jag kanske inte alltid visar utåt. Jag kan visa mig sårbar inom familjen och till mina absolut närmaste vänner men håller mycket inombords för mig själv. Kanske kan det kopplas ihop med att jag själv har starkt duktig-flicka syndrom och att jag klarar det själv och inte behöver be om hjälp. Medan jag å andra sidan älskar att hjälpa och att bli tillfrågad om att hjälpa. 

Vet inte riktigt var det där duktig-flicka syndromet kommer ifrån. Jag uppfattas nog ofta som glad men känner mig så klart också liten och sårbar inombords ibland, som jag kanske då inte alltid visar utåt. Jag tror att folk i min omgivning uppfattar mig som positiv och käck men när det väl gäller något viktigt är jag väldigt ståndfast och kan vara riktigt långsint, något som ofta överraskar folk. Jag blir sällan arg och blir aldrig impulsivt arg, men när bägaren väl runnit över kan jag definitivt ryta ifrån rejält. Har någon förbrukat mitt förtroende och svikit mig på något sätt krävs det väldigt mycket för att vinna tillbaka min tillit. 

Hur ser du på framtiden?

Om 5 år är min vision att fortsätta att bara göra sådant jag själv har valt i så stor utsträckning som möjligt. Kanske jag har mitt helt egna företag som jag driver, jag har en stor dröm om att driva eget en dag och har lagt om drömmen om en corporate-karriär till att drömma mer om företagande och entreprenörskap. Jag hatar offerkoftor och det är verkligen inte synd om mig. 

Mamma hade rätt, Levi är det absolut bästa som hänt mig. Och det har inte gett mig några hinder, endast nya vägar framåt. Jag har fortfarande möjlighet att göra det jag vill. Levis pappa tog på sig offerkoftan och jag tycker det är så fel. När jag tittar tillbaka hittar jag styrka i att ingen trodde att jag skulle klara det här men att det visst gick och dessutom väldigt bra. Jag har klarat det omöjliga. Det är min egen motivation framåt och något jag är otroligt stolt över. Självklart hade det varit roligt om familjesituationen sett annorlunda ut men nu gör den inte det så då får jag ta det härifrån. Jag är ju å andra sidan otroligt självständig om man ska se det positiva i det hela.

Jag vill inte kompromissa bort målbilden jag hade från början, kanske jag omvärderar och hittar andra drömmar och andra mål jag vill uppnå i framtiden. Men det ska vara mina val och jag kommer fortsätta att sträva efter att uppnå mina mål med samma höga ambitionsnivå som innan jag fick Levi, där har absolut inget förändrats. 

Var 

kompromiss-

lös mot dig 

själv! 

Vad vill du skicka med till andra kvinnor?

Var kompromisslös mot dig själv! Du är det viktigaste du har så kompromissa aldrig bort dig själv. Även om vi alla har motgångar så lossnar det förr eller senare. Vi har alla våra svagheter men vi får aldrig svika oss själva. Det är verkligen superviktigt att vi sätter oss själva i första rummet för fungerar inte vi som vi ska hur ska vi då kunna agera på bra sätt mot andra i vår omgivning?

Text Hanna Notmeijer   Foto Hanna Notmeijer